I lördags hade vi kennelträff ute i Ängsjön, Stäket. Ett trevlig och mysigt ställe. vi gick ner till vattnet och hundarna badade för glatta livet. Där finns även en grillplats så vi grillade lite lunch.

De yngsta grabbarna Bidanshi och Bushi som nu har hunnit bli 7,5 månader, har vuxit på sig och är inte så små längre... Höjdmässigt har de i stort sett kommit ikapp de äldre halvbröderna Akihito och Asahi, på bredden har de lite att hämta...   Bushi är en rejäl kille som är uppe i 47,5 kg. Inga extra kilo dock, fin i hullet är han! Mari som har pappa Douglas och A-kullens kusin Valle (Österleufstas Wagner) tycker Bushi är väldigt lik Valle som ung.

Det var inte många männsikor och hundar där så våra kunde busa med varandra för fullt. Trötta och nöjda åkte vi hemåt lagomt till regnet börja droppa....

Å så lite bilder från dagen...

Gruppbild! Mina valpköpare börjar bli vana med dessa gruppbilder...  inte lätt att ha en halvjapan som e född me kameran i handen (typ...) till uppfödare...   

Ayla, Aiko och Bushi

Bushi och Cazper

Mezzi, Loffe och Bushi

Mezzi och Loffe

Loffe, Aiko och Ayla

Aiko, Cazper, Bushi och Mezzi

Heidis vattengener verkar ha gått i arv... alla va i vattnet och badade glatt...  

Fler bilder från träffen finns på hemsidan.

Igår sönda va jag till ett par kompisar och hälsade på i deras nya lägenhet och även på deras lilla tjej som hunnit bli 5 månader gammal. Blev bjuden på god lunch. Efter det bidde de rösta och sedan en promme i Tanto med Betty.

Idag ringde min veterinär då han till slut fått resultatet på Pontus kloanalys. Det visade sig vara samma slags tumör som sist i den tassen. För mig är det en självklarhet att ta bort klon om man kan få tumören. Det är bara att hoppas att den inte spridit sig vidare uppåt benet eller vidare till lymfkörtlarna. Sedan är ett annat fråga hur Ponte kommer klara sig på två tår på ena benet. Men det är något som jag känner att jag måste chansa på att han kan, så på onsdag ska Ponte operare bort tån.

Detta är så klart fruktansvärt jobbigt och fast jag anade hur det låg till så är det ändå så ledsamt.

Med Ponte är det nu 3e gången som jag tagit emot ett besked om tumör och gångerna innan har det gått bra. Det är så mycket känslor som kommer upp när sådant här inträffar men jag hoppas på det bästa även denna gång.

Det finns ingen annan utväg än det! Det är inte dags för Ponte och mig att skiljas åt! Jag kan inte se ett liv utan honom, han har ju alltid funnit där i 13 år, 1/3 av mitt liv.... Jag är inte redo, det kommer jag aldrig bli... det finns ingen som Ponte. Jag vill fortsätta vara en del av hans tid!